Jag har precis rensat upp i mitt RSS-flöde. Floden av till förväxling likadana blogginlägg har gjort att jag för länge sedan har slutat ens titta när min RSS uppdateras. När jag kom på att det var evigheter sedan jag läst något av min favorit Ann Handley insåg jag att något måste göras.

Enligt alla experter inom content marketing är regelbundenhet en av kärnorna, ett krav du måste uppfylla för att få din publik att vilja ta emot och läsa ditt innehåll. Jag ifrågasätter detta mer och mer. Varför ta en regel och förutsättning från en analog trycksaksvärld och släpa in den i den digitala, där helt nya beteenden och förväntningar gäller? Varför inte istället dra nytta av möjligheterna digitaliseringen erbjuder och på köpet stå ut i mängden? Vi läser och konsumerar digitalt innehåll på ett helt annat sätt än tryckt respektive radio/TV-sänt. Vi gör det när vi själva vill.

Jag läser på mina villkor

Vi sitter inte längre och väntar på att tidningen, nyhetsbrevet eller TV-programmet ska komma till oss. Tablå-TV blir mer och mer ett komplement till strömningstjänster och Youtube. Det finns inget som säger att vi skulle bete oss annorlunda när det gäller exempelvis bloggar och e-mail. Jag har svårt att se det nödvändiga i att det ska komma ett e-mail en viss dag vid en viss tidpunkt från en viss avsändare, bara för att jag följer den avsändaren. Det kan väl komma i princip när som helst. Jag läser och tittar ändå på mina egna villkor, när jag har tid och lust.

Jag bara följer, jag läser inget

Jag har länge följt stora amerikanska aktörer som Copyblogger, Content Marketing Institute, Onlinemarketing, Hubspot, Social Media Examiner, Jeff Bullas (australiensare förvisso) med flera. Men det har stannat vid just följt. Har jag läst deras innehåll? Ytterst lite, ytterst sällan. Det bara brusar förbi, jag noterar det knappt längre. Längtar jag efter CMI:s dagliga nyhetsbrev? Nope. Blir jag besviken om det plötsligt skulle utebli? Jag skulle inte ens märka det.

Men längtar jag efter ett nytt blogginlägg av Ann Handley? Jaaaaa! Men vart tog hon vägen?

Dags att rensa bland ogräset

Det här var en väckarklocka för mig. Jag har läst Ann Handleys bok Everybody writes och njutit av hennes humor, insikter och stora kunskaper om att skriva, med fokus på det digitala landskapet. Jag upptäckte hennes blogg, läste ett antal inlägg och kände direkt att det var bloggen att följa.

Sedan blev det tyst, inga inlägg verkade dyka upp i RSS-flödet. Jag insåg att jag verkligen saknade hennes röst bland alla andra. Att jag såg fram emot att få läsa mer av henne.

Jag gick in i det aldrig sinande RSS-flödet (jag har obegripligt nog inte e-postprenumererat på hennes blogg), skrollade mig nedåt och jodå, ganska nyligen hade jag missat henne. Det var då jag insåg att jag måste rensa i, ursäkta uttrycket, ogräset.

Bland ett till synes oändligt antal ”7 ways of…”, ”10 most valuable social media hacks…”, ”How to get YOUR audience love YOUR content” och så vidare låg I Should Hate This LinkedIn Post, But It´s Actually The Greatest av Ann. Två veckor längre bak i flödet hittade jag 2017: The Year to Challenge Our Content Marketing Assumptions. Dessa två var de första inläggen hon gjort på sin blogg på ett halvår. Ändå slängde jag mig över dem.

Genom störtfloden av innehåll bär hennes röst så pass starkt att jag aktivt började leta efter hennes inlägg. Jag hade missat dem, eftersom jag för länge sedan slutat uppmärksamma RSS-flödet. (Marketing Profs, där Ann Handley är Chief Content Officer är förvisso en del av den där störtfloden).

Annarchy i mitt flöde

Nu är Annarchy (jo, hennes blogg heter faktiskt så) den enda som finns i min RSS. Jag ska inte missa ett enda inlägg framöver. Ann Handley ska få vara ensam drottning i mitt RSS-flöde.

Och jag bryr mig faktiskt inte om att hon publicerar högst oregelbundet, ibland med långa uppehåll. Det enda som betyder något är att hon har något att säga när hon väl skriver. Hon har dessutom ett underbart språk. Exempelvis det här om ett korrekturfel i hennes bok Everybody writes (thank hade blivit than):

”In subsequent printings, we lassoed that errant free-range “k” from the prairie where it roamed a little too wild and free… and we wrangled it back into its proper position.”

Vad annat kan en säga än wow liksom.

Så om du undrar vart Lustgården tog vägen (det gör du antagligen inte), misströsta inte. Det kommer nya inlägg framöver. Men inte tvångsmässigt varje måndag bara för att. Istället kommer jag att skriva när jag har något angeläget på hjärtat.

Bästa content-hälsningar

Lars

PS: Planerar för övrigt en bloggserie med ett övergripande tema. Kommer bli bra, håll utkik. Men jag lovar inte när. 🙂